Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Granitmuren mätes. Tillämpning af teoremet om likvinkliga trianglar. Öns latitud. Utflygt mot norr. En ostronbank. Förslag för framtiden. Solen passerar meridianen. Linooln-öns koordinater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
delade i 360 lika delar. Denna vinkel var 10 grader.
Om man härtill lägger de 27 grader, som skilja α från
den antarktiska polen, och reducerar[1] den på platån
gjorda observationen till hafvets nivå, så beräknas
vinkelafståndet mellan polen och horisonten till 37 grader.
Häraf slöt alltså Cyrus Smith, att Lincoln-ön var belägen
på 37 grader sydlig latitud, eller, om man, med hänsyn
till ofullkomligheten hos hans operationer, antog en
missräkning på fem grader, att den måste ligga mellan
trettiofemte och fyrtionde paralelen.
Återstod nu att finna longituden för att komplettera
öns koordinater. Det var detta, ingeniören ville försöka
samma dag på middagen, d. v. s. i det ögonblick, då
solen skulle passera meridianen.
Det öfverenskoms, att denna söndag skulle användas
till en vandring eller snarare till en undersökning af
denna mellan sjöns norra ända och Haj-viken belägna
del af ön, samt att man, om väderleken tilläte det,
skulle utsträcka denna undersökning till Norra och Södra
Mandibel-udden. Man skulle frukostera på sanddynerna
och ej återvända hem förrän på aftonen.
Klockan half 9 på morgonen tog den lilla truppen
kosan utefter sundet. På andra stranden, på Räddningens
holme, promenerade gravitetiskt talrika foglar. Det var
ett slags pingviner, lätt igenkänliga på sitt obehagliga
läte, hvilket erinrar om åsnans skriande. Pencroff
bedömde dem blott från ätbarhetens synpunkt, och det var
med en viss tillfredsställelse han förnam, att deras kött,
ehuru svartaktigt mycket väl kunde förtäras.
Man kunde äfven se stora amfibier kräla på sanden,
helt säkert sälar, hvilka syntes hafva valt holmen till
tillflyktsort. Man kunde omöjligt anse dessa djurs kött
såsom ett födoämne, ty dess oljaktighet gör det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
