Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 15. Öfvervintringen bestämdt besluten. Den metallurgiska frågan. Besök på Räddningens holme. Säljagt. Ett piggsvin tillfångatages. En sengångare. Den s. k. catelaneska metoden. Tillverkning af jern. Huru man får stål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Harbert och Gideon Spilett dödade med pilskott två
känguruer och dessutom ett djur, som i hög grad liknade en
igelkott och en myrslok — den förra, emedan det rullade
ihop sig såsom ett klot och spände ut taggarna, den
senare, emedan det hade gräfklor, lång och spenslig nos,
som slutade med en fogelnäbb, och en lång, utsträckbar
tunga, besatt med små taggar, hvaraf det begagnade sig
för att qvarhålla insekterna.
— Men när han kommer i grytan, — invände
naturligtvis Pencroff, — hvad liknar han då?
— Ett ypperligt stycke oxkött, — svarade Harbert.
— Då begära vi ingenting vidare af honom, —
svarade matrosen.
Under vägen varseblef man några vildsvin, hvilka
dock icke gjorde min af att anfalla den lilla truppen, och
det syntes, som om man icke behöfde frukta för ett möte
med farliga vilddjur, då korrespondenten plötsligt i ett
tätt busksnår på några stegs afstånd mellan de lägsta
grenarna på ett träd såg ett djur, som han tog för en
björn och han helt lugnt började rita af. Till all lycka
för korrespondenten tillhörde djuret i fråga icke denna
fruktansvärda familj inom hälgångarna. Det var bott
en sengångare, lika hög som en stor hund, med styft
hår af smutsig färg, tassarna beväpnade med starka
klor, hvilka tilläto den att klättra i träden och lifnära
sig af deras blad. Sedan Gideon Spilett öfvertygat sig
om sitt misstag, strök han öfver ordet “björn“ under sin
teckning och skref i stället “sengångare“, hvarpå
vandringen fortsattes.
Klockan 5 e. m. gaf Cyrus Smith signal till rast.
Man befann sig utanför skogen, vid början af de väldiga
bergarmar, som stöttade Franklin-berget mot öster. På
några hundra stegs afstånd flöt Röda ån, och följaktligen
hade man icke långt efter drickbart vatten.
Det första, man grep sig an med, var att göra i
ordning lägerplatsen. På mindre än en timme hade man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
