Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 21. Några grader under nollpunkten. Undersökning af öns sydöstra, sumpiga del. Top stöter på slägtingar. Utsigt öfver hafvet. Samtal om Stilla hafvets framtid. Infusoriernas oupphörliga arbete. Hvad det skall blifva af vår jord. Jagten. Brandgås-träsken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
funno sig snart på den punkt, hvarest träskregionen
började.
Detta träsk, som sträckte sig ända ut till öns
sydöstra spets, tycktes hafva en areal af tjugu qvadratmil.
Vattensilke, tång, starr, säf samt några enstaka tufvor
af örter, liknande groft schagg, betäckte dess yta. En
och annan isbelagd puss gnistrade här och der i
solskenet. Hvarken regn eller någon genom plötsligt
vattentillflöde uppsväld flod hade kunnat bilda dessa pussar.
Man måste helt naturligt draga den slutsatsen, att
träsket närdes genom insilande vatten, och så var
verkligen förhållandet. Man kunde till och med befara, att
atmosferen deröfver under stark värme skulle mättas med
dessa miasmer, som alstra träskfebrar.
Öfver vattenväxterna i det stillastående vattnet
sväfvade en hel fogelverld. En i en jagtkoja gömd jägare
skulle der icke hafva skjutit bom en enda gång.
Vildänder och beckasiner lefde der i flockar, och dessa föga
rädda foglar var det ingen svårighet att närma sig.
Ett skott med hagel skulle säkert hafva träffat
några dussin af dessa foglar, så tätt tillsammans lågo de.
Nu måste man emellertid nöja sig med att skjuta dem
med pilar. Resultatet blef mindre, men den tyst
framilande pilen hade den fördelen att ej skrämma
villebrådet, som knallen af ett eldvapen skulle hafva skingrat
åt alla håll af träsket. Jägarna nöjde sig alltså för denna
gång med ett dussin hvita änder med ett kanelfärgadt
bälte, grönt hufvud, svarta vingar, hvit och röd
tillplattad näbb, i hvilka Harbert igenkände brandgäss. Top
bidrog verksamt till att fånga några af dessa foglar,
efter hvilka denna sumpiga del af ön uppkallades.
Nybyggarna hade alltså der öfverflödande tillgång på
vattenfogel. Då tiden kom, hade man blott att söka
tillgodogöra sig detta villebråd på så beqvämt sätt som
möjligt, och det var antagligt, att flera arter af dessa
foglar kunde, om icke tämjas, så åtminstone acklimatiseras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
