Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 25. Afresan. Floden börjar stiga. Almar och nässelträd. Åtskilliga växter. En Jakamar. Åsynen af skogen. Jette-eucalypter. Hvarför man kallar dem feberträd. Skaror af apor. Vattenfallet. Läger för natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Vi skola nog påträffa ett sådant endera dagen!
— sade Gideon Spilett.
— Sant! — utbrast Pencroff. — Den dagen vet jag
verkligen inte, hvad som vidare fattas vår ö!
Dessa olika växter, hvilka upptogos omsorgsfullt
med rötterna, buros ned i pirogen, i hvilken Cyrus
Smith väntade, alltjemt försjunken i tankar.
Korrespondenten, Harbert och Pencroff gingo
sålunda i land flera gånger, än på flodens högra strand,
än på dess venstra. Den senare var mindre tvärbrant,
men den förra mera skogbeväxt. Genom att rådfråga
sin fick-kompass fann ingeniören, att floden från den
första krökningen rann i sydvest och nordost samt nästan
i rät linie på en längd af omkring tre mil. Men det
var att förmoda, att denna rigtning förändrades längre
fram, och att Barmhertighetens flod åter tog kosan mot
nordvest, mot afsatserna af Franklins berg, hvilka borde
nära den med sina vattendrag.
Under ett af dessa ströftåg lyckades Gideon Spilett
bemägtiga sig två par hönsfoglar lefvande. De hade
lång och svag näbb, lång hals, korta vingar och tycktes
sakna stjert. Harbert kallade dem Tinamus, och man
öfverenskom, att de skulle blifva de första gästerna på
den tillämnade bakgården.
Men hittills hade gevären icke talat, och den första
knallen, som återljöd i Den fjerran vesterns skog,
framkallades genom uppenbarelsen af en vacker fogel, hvilken
i anatomiskt hänseende liknade en kungsfiskare.
— Jag känner igen honom! — utbrast Pencroff, och
man kunde säga, att hans skott brann af honom sjelf
ovetande.
— Hvad är det då för fogel? — frågade
korrespondenten.
— En af samma slag, som undkom oss vid vår
första utflygt, och efter hvilken vi uppkallat denna del
af skogen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
