Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 25. Afresan. Floden börjar stiga. Almar och nässelträd. Åtskilliga växter. En Jakamar. Åsynen af skogen. Jette-eucalypter. Hvarför man kallar dem feberträd. Skaror af apor. Vattenfallet. Läger för natten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— En jakamar! — utropade Harbert.
Det var verkligen en jakamar, en vacker fogel,
hvars temligen grofva fjädrar skimra af metallglans.
Några hagel hade fält honom till marken, och Top bar
honom till pirogen jemte ett dussin hvitkindade
hjelmfoglar, ett slags klättrare af en dufvas storlek, alldeles
gröna, med vingarne till en del karmosinröda och med en
hvitkantad tofs i hufvudet. Äran af detta vackra skott
tillkom den unga gossen, som visade sig temligen stolt
deröfver. Hjelmfoglarna utgjorde ett bättre villebråd än
jakamaren, hvars kött är något läderaktigt; men man
skulle svårligen kunnat öfvertyga Pencroff, att han ej
dödat konungen bland de ätliga foglarna.
Klockan var 10 på morgonen, då pirogen uppnådde
en punkt af Barmhertighetens flod, der denna gjorde en
andra krökning, omkring fem mil från mynningen. Här
stannade man för att äta frukost, och denna rast i skygd
af stora och vackra träd räckte en halftimme.
Floden mätte ännu 18—20 meter i bredd och egde
ett djup af 1,5—1,8 meter. Ingeniören hade bemärkt,
att talrika tillflöden förökade dess vattenmängd, men de
voro blott ofarbara rännilar. Hvad beträffar skogen
såväl Jakamar-skogen som Den fjerran vesterns skog —,
sträckte den sig så långt blicken kunde nå.
Ingenstädes, hvarken under de högstammiga träden eller
under träden på de branta stränderna af
Barmhertighetens flod, kunde man finna något spår, som förrådde
närvaron af menniskor. Nybyggarna varseblefvo
ingenting misstänkt; det syntes tydligt, att aldrig en
vedhuggares yxa gjort en skåra i dessa träd, aldrig en
jägares knif afskurit dessa mellan trädstammarna hängande
slingerväxter bland tofviga buskar och höga örter. Om
några skeppsbrutna landstigit på ön, hade de ännu icke
aflägsnat sig från stranden, och det var icke under detta
täta löfhvalf, man borde söka dem, som med lifvet
undsluppit det förmodade skeppsbrottet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
