Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 31. Den fula årstiden. Den hydrauliska hissen. Tillverkning af fönsterglas och dricksglas. Japanska sago-trädet. Flitiga besök i corralen. Hjordens förökning. En fråga af korrespondenten. Lincoln-öns exakta koordinater. Ett Pencroffs förslag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fluidet, som smälte sanden och förvandlade den till glas.
Då ingeniören sedermera fick se dessa ställen, föll han på
den tanken, att det skulle vara möjligt att förse fönstren
med tjocka och starka glasrutor, som kunde trotsa blåsten,
regnet och stormen.
Alldenstund nybyggarna nu icke hade några
angelägna arbeten att förrätta utom hus, begagnade de sig af
det fula vädret att arbeta inne i Granite-House, hvars
inredning fullkomnades och fullständigades dag för dag.
Ingeniören skaffade sig en svarfstol, hvarpå han kunde
svarfva åtskilliga saker för toaletten och köket samt
isynnerhet knappar, hvarpå bristen var kännbar. En
ställning uppsattes för vapnen, hvilka sköttes med ytterlig
omsorg, och hvarken hyllorna eller skåpen lemnade något
öfrigt att önska. Man sågade, man hyflade, man
polerade, man svarfvade, och under hela denna kusliga tid
hördes blott verktygens gnisslande eller svarfstolens
surrande, hvilka ackompagnerades af åskans mullrande.
Orang-utangen Jup hade icke blifvit glömd: han
hade fått sig anvisad en afsides belägen kammare i
närheten af det stora magasinet, ett slags med präktigt strö
alltid fyld hytt, hvarmed han visade sig högst belåten.
— Aldrig behöfver man säga ett ondt ord åt den
dugtiga Jup, aldrig får man ett näsvist svar af honom!
— utbrast Pencroff ofta. — Hvilken betjent denne Jup,
hvilken betjent!
— Min lärjunge, — svarade Nab, — och snart lika
god som jag!
— Din öfverman kanske, — inföll matrosen
skrattande.
Vi behöfva icke säga, att Jup nu var fullkomligt
inne i sin tjenst: han piskade kläderna, han vände
stekspettet, han sopade rummen, han passade upp vid bordet,
han trafvade upp veden — en sak, som försatte Pencroff
i förtjusning — han lade sig aldrig utan att först hafva
stoppat täcket om den hedervärda matrosen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
