Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 32. En båt bygges. Den andra hveteskörden. Jagt på sengångare. En ny, mera angenäm än nyttig växt. En hvalfisk i sigte. Harpunen från Vineyard. Hvalens styckning. Användningen af barderna. Slutet af Maj månad. Pencroff har ingenting öfrigt att önska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Du skall komma att förstå det, mitt barn, —
svarade ingeniören. — Jag har inte uppfunnit denna
apparat, och den användes mycket af de aleutiska jägarna i
ryska Amerika. Nå väl, mina vänner, de barder, ni se
här, dem skall jag, när det blir kallt, böja och
öfvergjuta med vatten, tills de äro alldeles betäckta med ett
islager, hvilket skall bevara deras böjning, och jag skall
utplantera dem här och der i snön, efter att förut ha
dolt dem under ett lager af fett. Men hvad händer nu,
om ett glupskt djur slukar ett af dessa beten? Jo, att
värmen i dess måge smälter isen, och att barden, då den
rätar ut sig, genomborrar det med sina spetsiga ändar.
— Det kan man kalla fiffigt påhittadt! — sade
Pencroff.
— Och så besparar det krutet och kulorna, —
förklarade Cyrus Smith.
— Det der är bättre än snaror, — tillade Nab.
— Låtom oss alltså invänta vintern!
— Ja, låtom oss invänta vintern!
Emellertid gick det raskt undan med arbetet på
båten, och mot slutet af månaden var den till hälften
bordlagd. Man kunde redan af dess form sluta till, att
den skulle hålla sjön ypperligt.
Pencroff arbetade med en makalös ifver, och det
behöfdes i sanning hans starka natur att kunna trotsa dessa
ansträngningar; men hans kamrater beredde honom i
hemlighet en belöning för dessa mödor, och den 31 Mars
skulle han erfara en bland de största fröjderna i sitt lif.
Denna dag kände Pencroff, just som han skulle stiga
upp från bordet, en hand läggas på sin axel.
Det var Gideon Spiletts, och korrespondenten sade
till honom:
— Ett ögonblick, mäster Pencroff; man går inte sin
väg på det der viset! Skall ni gå ifrån desserten?
— Tack, herr Spilett, — svarade matrosen, — jag
återvänder till arbetet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
