Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 36. Bostaden undersökes. Natten. Några bokstäfver. Fortsättning af undersökningarna. Växter och djur. Harbert i stor fara. Ombord. Affärden. Svårt väder. En glimt af instinkt. Vilse på hafvet. Eld uppgjord i rättan tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Ja, — svarade Gideon Spilett, — men hos den
olyckliga finnes intet menskligt!
Korrespondenten sade sant. Det var tydligt, att,
om den skeppsbrutna en gång varit en civiliserad
varelse, hade hans isolering gjort honom till en vilde och,
ännu värre, till kanske en rigtig skogsmenniska. Hesa
ljud kommo ur hans strupe mellan tänderna, hvilka voro
lika hvassa som rofdjurens, afsedda ej att tugga, utan
blott att sönderstycka det råa köttet. Han måste
otvifvelaktigt hafva förlorat minnet för länge sedan, och han
kunde icke längre betjena sig af sina verktyg, sina
vapen, han kunde icke längre göra upp eld! Man såg,
att han var vig och stark, men också att alla de fysiska
egenskaperna hos honom utvecklats på de moraliskas
bekostnad.
Gideon Spilett tilltalade honom. Han tycktes icke
förstå, ej ens höra . . . Och emellertid föreföll det
korrespondenten, då han uppmärksamt såg den olyckliga in i
ögonen, som om allt förnuft icke slocknat hos honom.
Emellertid var fången icke oregerlig och försökte
icke afslita sina band. Kände han sig tillintetgjord
genom närvaron af dessa män, hvilkas like han en gång
varit? Återfann han i en vrå af sin hjerna något
oredigt minne, som återförde honom till menskligheten?
Skulle han, om han varit fri, försökt att fly, eller skulle
han qvarstannat? Jag vet icke, men han gjorde icke
något sådant försök, och efter att hafva betraktat den
eländiga med ytterlig uppmärksamhet, sade Gideon Spilett:
— Hvem han må vara, hvem han må ha varit, och
hvad han än må blifva, är det vår pligt att taga honom
med oss till Lincoln-ön!
— Ja, ja, — inföll Harbert, — och kanske skola
vi med våra omsorger lyckas återuppväcka hos honom
någon förståndsglimt!
— Själen dör inte, — sade korrespondenten, — och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
