Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 36. Bostaden undersökes. Natten. Några bokstäfver. Fortsättning af undersökningarna. Växter och djur. Harbert i stor fara. Ombord. Affärden. Svårt väder. En glimt af instinkt. Vilse på hafvet. Eld uppgjord i rättan tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
elden kanske skulle verka på honom, och inom ett
ögonblick flammade i spiseln en af dessa vackra brasor, som
locka till sig äfven djuren.
Elden syntes i början ådraga sig den olyckligas
uppmärksamhet, men snart ryggade han tillbaka, och hans
medvetslösa blick slocknade.
Synbarligen hade man, för ögonblicket åtminstone,
intet annat att göra än att föra honom tillbaka om bord
på Bonadventure, och der fick han qvarblifva, bevakad
af Pencroff.
Harbert och Gideon Spilett gingo åter i land på
holmen för att der afsluta, hvad de haft för händer, och
några timmar senare kommo de tillbaka till stranden,
medhafvande kokkärlen och vapnen, en skörd
köksväxtfrön, något villebråd och två par svin. Allt instufvades,
och Bonadventure låg nu färdig att lyfta ankar, så snart
tidvattnet den följande morgonen skulle låta känna af sig.
Fången hade blifvit nedförd i främre kajutan, der
han förblef lugn, tyst, döf och stum på samma gång.
Pencroff erbjöd honom mat, men han stötte tillbaka
det kokta kött, som räcktes honom, och som
otvifvelaktigt icke längre smakade honom. Men då matrosen
visade honom en af de änder, som Harbert skjutit, kastade
han sig öfver den med djurisk glupskhet och slukade den.
— Tror ni, att han skall öfvergifva denna vana?
– frågade Pencroff, skakande på hufvudet.
— Kanske, — svarade korrespondenten. — Det är
inte omöjligt, att våra omsorger slutligen skola bota
honom, ty det är isoleringen, som gjort honom till hvad
han är, och hädanefter skall han inte längre vara ensam!
— Utan tvifvel har den stackars mannen länge
befunnit sig i detta tillstånd! — sade Harbert.
— Kanske, — svarade Gideon Spilett.
— Hur gammal kan han vara? — frågade den unga
gossen.
— Det är svårt att säga, — svarade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
