Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 36. Bostaden undersökes. Natten. Några bokstäfver. Fortsättning af undersökningarna. Växter och djur. Harbert i stor fara. Ombord. Affärden. Svårt väder. En glimt af instinkt. Vilse på hafvet. Eld uppgjord i rättan tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och följaktligen hade en rigtning, som var mindre
gynsam för Bonadventure. Pencroff måste snart segla dikt
bidevind, men ehuru han icke ville säga något, började
han blifva orolig, ty hafvet bröt sig våldsamt mot
slupens förstäf. Om blåsten icke saktade af, skulle man
behöfva längre tid att uppnå Lincoln-ön, än man användt
att komma till Tabor.
På morgonen var det fyrtioåtta timmar, sedan
Bonadventure lättat ankar, och ingenting utvisade, att slupen
befann sig i närheten af Lincoln-ön. Det var dessutom
omöjligt att förlita sig på en beräkning af den
tillryggalagda vägen, ty slupens rigtning och hastighet hade varit
allt för oregelbundna.
Tjugufyra timmar senare var ännu intet land i sigte.
Man hade nu rak motvind, och hafvet var hemskt att
skåda. Man måste oupphörligt passa på seglen, slupen
öfverspolades af störtsjöarna, man måste taga in ref och
göra små slag. Det inträffade till och med den 18, att
Bonadventure blef helt och hållet dränkt af en våg, och
om icke dess passagerare vidtagit det försigtighetsmåttet
att surra sig fast på däcket, skulle de blifvit spolade
öfver bord.
Vid detta tillfälle fingo Pencroff och hans kamrater,
hvilkas hela uppmärksamhet var rigtad på att lösgöra
sig, en oväntad hjelpare i fången, hvilken störtade upp
genom däcksluckan, liksom om hans sjömansinstinkt åter
vaknat till lif, och krossade skansklädnaden genom ett
kraftigt slag med en spira, så att vattnet, som fylde
däcket, fortare kunde rinna af; derefter gick han, sedan
slupen blifvit lättad, åter ned i kajutan utan att säga
ett ord.
Tillintetgjorda af häpnad, hade Pencroff, Gideon
Spilett och Harbert låtit honom hållas.
Ställningen var emellertid betänklig, och matrosen
hade anledning tro, att de råkat vilse på detta ofantliga
haf, utan någon möjlighet att återfinna kursen!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
