Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 52. Harbert flyttad till Granite-House. Nab berättar, hvad som tilldragit sig der. Cyrus Smiths besök på Platån. Förstöring och ödeläggelse. Nybyggarna redlösa inför sjukdomen. Pilbarken. Dödlig feber. Top skäller ännu en gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Spilett, mot Pencroff. Han ville icke dö! Denna scen var
hjertslitande. Man måste aflägsna Pencroff.
Anfallet räckte i fem timmar. Det var tydligt, att
Harbert icke skulle uthärda ett tredje.
Natten var förfärlig. I sin yrsel sade Harbert
saker, som skuro hans kamrater i hjertat. Han ströfvade
omkring, han kämpade mot straffångarna, han ropade på
Ayrton. Han åkallade denna hemlighetsfulla varelse,
denna nu försvunna beskyddare, hvars bild förföljde
honom. Derefter försjönk han åter i en djup vanmagt,
hvilken tillintetgjorde honom helt och hållet. Flera
gånger trodde Gideon Spilett, att den stackars gossen
var död.
Den följande dagen, den 8 December, var Harbert
fortfarande lika svag. Hans afmagrade händer knötos
om lakanen. Man hade gifvit honom in nya doser stött
pilbark, men korrespondenten väntade sig icke längre
något resultat deraf.
— Om vi inte innan i morgon bittida ha gifvit
Harbert ett kraftigare feberstillande medel, — sade
korrespondenten, — skall han vara död!
Natten kom — utan tvifvel den sista natten för
detta modiga, goda, intelligenta barn, så öfverlägset sin
ålder, och hvilket de alla älskade såsom sin son! Det
enda botemedel, som gafs mot denna förfärliga,
olycksbringande feber, det enda specificum, som kunde besegra
den, fans icke på Lincoln-ön.
Under denna natt mellan den 8 och 9 December
angreps Harbert åter af en ännu häftigare yrsel. Blodet
hade i förfärande grad stockat sig i hans lefver, hans
hjärna var angripen, och redan var det honom omöjligt
att igenkänna någon.
Skulle han lefva ända till morgondagen, ända till
detta tredje feberanfall, som osvikligen borde utsläcka
hans lif? Det var icke troligt. Hans krafter voro
uttömda, och mellan kriserna låg han såsom liflös.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
