Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 55. Ayrtons berättelse. Hans forna medbrottslingars planer. Deras besittningstagande af corralen. Rättvisans handhafvare på Lincoln-ön. Bonadventure. Undersökning omkring Franklins berg. De öfre dalarna. Underjordiskt mullrande. Pencroffs svar. Nere i kratern. Återkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfven sådana källor, som, utgjutande sig genom tusen
rännilar, vattnade halfön Serpentines mark.
Af dessa tre dalar, der det ingalunda var brist på
vatten, skulle hvilken som helst kunnat tjenstgöra såsom
tillflyktsort åt någon ensling, som der skulle hafva
funnit allt, hvad för lifvets uppehälle är nödvändigt. Men
nybyggarna hade redan undersökt dem, och ingenstädes
hade de kunnat upptäcka spår af, att en menniska fans
der.
Var det då längst inne i någon af dessa ofruktbara
dalar, midt ibland dessa klipprös, dessa svårtillgängliga
raviner, mellan dessa lavaflöden, som den okändas
tillflyktsort var att söka?
På norra sidan af Franklin-bergets bas funnos
endast två breda, föga djupa dalar utan ett spår af
grönska, öfversållade med erratiska block, randade med långa
moräner, öfvergjutna af lava och beströdda med
obsidian- och labradorit-arter. Denna del tog i anspråk
långvariga och ansträngande undersökningar. Der hade bildats
tusen håligheter, utan tvifvel föga beqväma, men
alldeles dolda och svåra att komma in i. Nybyggarna
begåfvo sig äfven in i mörka tunnlar, som förskrefvo sig
från den plutoniska tiden, ännu svarta sedan den tid, då
elden rasade i dem, och hvilka gingo ända ned i bergets
innandömen. Man genomströfvade dessa mörka
gallerier, man lyste sig fram der med kådiga trästycken, man
genomletade de minsta håligheter, man pejlade de minsta
djup — men öfverallt tystnad, mörker! Det föreföll
nybyggarna omöjligt, att en mensklig varelse någonsin
kunnat sätta sin fot i dessa uråldriga gångar, att hans
arm någonsin kunnat rubba ett enda af dessa block.
Sådana dessa block nu voro, sådana hade vulkanen kastat
upp dem öfver vattenytan vid den tid, då ön höjde sig
öfver vågorna.
Ehuru emellertid dessa gångar syntes vara alldeles
öde, och ehuru mörkret der var fullständigt, måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
