Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 58. Kapten Nemo. Hans första ord. En frihetshjeltes historia. Hatet mot inkräktarna. Hans kamrater. Undervattens-lif. Ensam. Nautilus' sista tillflykt på Lincoln-ön. Öns hemlighetsfulla genius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Emellertid törstade denna stora misantrop efter det
goda. Det återstod honom ännu att gifva nyttiga råd
åt sina skyddslingar, och då han kände döden nalkas,
kallade han, såsom man vet, Granite-Houses invånare
till sig medelst en telegraftråd, hvarigenom han förband
corralen med Nautilus, hvilken var försedd med en
alfabetisk apparat . . . Kanske skulle han icke gjort det,
om han vetat, att Cyrus Smith kände tillräckligt af hans
historia för att helsa honom med namnet Nemo. —
Kaptenen hade slutat berättelsen om sitt lif. Cyrus
Smith tog nu ordet; han erinrade om alla de händelser,
som utöfvat ett så helsosamt inflytande på kolonien, och
i sina kamraters likasom i sitt eget namn tackade han
denna ädelmodiga man, som de voro skyldiga så mycket.
Men kapten Nemo tänkte icke på att fordra
tacksamhet för de tjenster, han gjort. En sista tanke
sysselsatte hans själ, och innan han tryckte den hand, som
ingeniören räckte honom, sade han:
— Nu, min herre, då ni känner mitt förflutna lif,
så fäll er dom deröfver!
Då kaptenen talade så, anspelade han tydligen på
en allvarsam händelse, hvartill de tre om bord på
Nautilus kastade främlingarna hade varit vittne — en
händelse, som den franska professorn ovilkorligen måste
hafva berättat, och som borde hafva väckt det största
uppseende.
Några dagar före professorns och hans två
kamraters flykt hade Nautilus, förföljd af en fregatt i norra
Atlanten, såsom en murbräcka rusat mot fartyget och
utan miskund borrat det i sänk.
Cyrus Smith förstod anspelningen, men gaf intet svar.
— Det var en engelsk fregatt, min herre! —
utropade kapten Nemo, som för ett ögonblick åter blifvit
prins Dakkar, — en engelsk fregatt, ni förstår! Den
angrep mig. Jag blef inspärrad i en smal och föga djup
vik! . . . Jag måste ut — och jag gick ut!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
