Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 59. Kapten Nemos sista stunder. En döendes sista vilja. Ett minne åt hans vänner för en dag. Kapten Nemos likkista. Några råd till nybyggarna. Det sista ögonblicket. I hafvets djup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nybyggarna lemna honom ensam under några timmar.
Gideon Spilett envisades att få stanna qvar hos honom,
för den händelse att en kris skulle inträffa, men den
döende vägrade, sägande:
— Jag skall lefva till i morgon, min herre!
Alla lemnade salongen, gingo genom biblioteket och
matsalen samt ankommo till det i fören befintliga
maskinrummet, hvarest voro uppsatta de elektriska apparaterna,
hvilka, på samma gång de gåfvo Nautilus värme och ljus,
försågo den med den mekaniska kraften.
Nautilus var ett mästerverk, som innehöll
mästerverk, och ingeniören intogs af förvåning öfver hvad
han såg.
Nybyggarna gingo sedan upp på platformen,
hvilken befann sig ungefär två meter öfver vattenytan. Der
sträckte de ut sig bredvid en tjock, linsformig glasskifva,
hvarigenom utströmmade ett starkt ljussken. Innanför
denna glasskifva var en kajuta, hvari befann sig
styrinrättningen äfvensom rorgängaren, då han styrde
Nautilus genom vattenlagren, hvilka det elektriska ljuset
borde upplysa på ett ansenligt afstånd.
Cyrus Smith och hans kamrater förblefvo i början
tysta, ty hvad de sett och hört hade gjort ett djupt
intryck på dem, och deras hjerta sammanpressades, då de
betänkte, att den, som så många gånger hjelpt dem, denna
beskyddare, som de känt knappt några timmar, skulle dö
dagen derpå!
Hvilket omdöme efterverlden än komme att fälla
öfver denna så att säga öfvermenskliga man, skulle
likväl prins Dakkar alltid förblifva en af dessa sällsamma
personer, som icke kunna utplånas ur minnet.
— Det kan man kalla en karl! — sade Pencroff.
— Kan man väl tro, att han fört ett sådant lif i
hafvets djup! Och när jag besinnar, att han der kanske
inte funnit mera lugn än annanstädes!
— Nautilus, — anmärkte nu Ayrton, — skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
