Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 59. Kapten Nemos sista stunder. En döendes sista vilja. Ett minne åt hans vänner för en dag. Kapten Nemos likkista. Några råd till nybyggarna. Det sista ögonblicket. I hafvets djup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lincoln-ön och återse det land, som sett er födas. Jag
vet, att dessa uslingar ha förstört den båt, ni byggt . . .
— Vi bygga nu ett fartyg, — sade Gideon Spilett,
— ett fartyg, tillräckligt stort för att föra oss till
närmaste land; men om vi förr eller senare lyckas lemna
Lincoln-ön, skola vi likväl återvända dit. Alltför många
minnen fästa oss vid vår ö, att vi någonsin skulle kunna
glömma densamma!
— Det är här, vi lärt känna kapten Nemo, — sade
Cyrus Smith.
— Det är blott här, vi skola kunna minnas er
fullständigt! — tillade Harbert.
— Och det är här, jag skall hvila i den eviga
sömnen, om . . ., — svarade kaptenen.
Han tvekade, och i stället för att fullborda
meningen åtnöjde han sig med att säga:
— Herr Smith, jag skulle vilja tala med er . . .
med er ensam!
Respekterande denna den döendes önskan, drogo sig
ingeniörens kamrater tillbaka.
Cyrus Smith förblef endast några minuter ensam
med kapten Nemo, och snart inkallade han sina vänner,
men han sade dem ingenting om, hvad den döende velat
i hemlighet anförtro honom.
Gideon Spilett observerade nu den sjuka med
ytterlig uppmärksamhet. Det syntes tydligt, att kaptenen
numera uppehölls blott af en moralisk spänstighet, hvilken
likväl snart icke längre skulle kunna bekämpa hans
fysiska mattighet.
Dagen gick till ända, utan att någon förändring
visade sig. Nybyggarna lemnade icke ett ögonblick
Nautilus. Natten hade inbrutit, ehuru det skulle hafva
varit omöjligt att märka det i denna krypta.
Kapten Nemo kände inga plågor, men det led mot
hans slut. Hans ädla ansigte, som blifvit blekt genom
dödens annalkande, var lugnt. Öfver hans läppar stulo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
