Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 62. En enstaka klippa i Stilla hafvet. Nybyggarnas på Lincoln-ön sista tillflykt. Döden i perspektiv. Den oväntade hjelpen. Hvarför och huru den kommer. Den sista välgerningen. En ö på fasta landet. Kapten Nemos graf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
deri, att de, samlade i tältet, blifvit kastade i hafvet i
det ögonblick, då spillrorna af ön regnade från alla håll.
Då de åter kommo upp i vattenytan, sågo de blott
på en half kabellängds afstånd detta klipprös, mot
hvilket de simmade, och hvarpå de klättrade upp.
På denna nakna klippa lefde de i nio dagar. Några
lifsförnödenheter, som man före katastrofen hemtat ur
Granite-Houses visthus, litet sött vatten, som regnet
qvarlemnat i en bergsskrefva, se der allt, hvad de olyckliga
egde! Deras sista hopp, deras fartyg, hade blifvit
krossadt. De hade intet medel att lemna denna klippa. Ingen
eld, ej heller något bränsle! De voro bestämda att
duka under!
Denna dag, den 18 Mars, hade de lifsmedel för blott
två dagar, ehuru de icke förtärde mer, än hvad de
oundgängligen behöfde. Allt deras vetande, all deras
intelligens förmådde intet i denna deras belägenhet. Deras
öde hvilade uteslutande i Guds hand.
Cyrus Smith var lugn. Gideon Spilett och Pencroff,
den förra mera nervös, den senare ett rof för en dof
vrede, gingo fram och tillbaka på denna klippa.
Harbert lemnade icke ingeniören och betraktade denne
liksom för att bedja honom om en hjelp, som han icke
kunde gifva. Nab och Ayrton afvaktade tålmodigt
sitt öde.
— Ack, elände, elände! — upprepade Pencroff ofta.
— Om vi ändå hade, vore det också blott ett nötskal,
för att föra oss till holmen Tabor! Men intet, intet!
— Kapten Nemo gjorde rätt i att dö! — sade Nab
en gång.
Under de fem följande dagarna lefde Cyrus Smith
och hans olyckliga kamrater med den yttersta
sparsamhet, ätande blott så mycket, som behöfdes, för att de
icke skulle duka under för hungern. Deras matthet var
ytterlig. Harbert och Nab började visa tecken till yrsel.
Kunde de i en sådan belägenhet bevara ens en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
