- Project Runeberg -  Till Jordens Medelpunkt /
46

(1894) [MARC] Author: Jules Verne With: Gustaf Erik Adolf Nordenskiöld
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

6

till jokdens medelpunkt

jag icke tro på vår afresa. Jag förde Graüben med mig
till professorns rum.

— Min onkel, — sade jag, — det är således
afgjordt, att vi skola resa?

— Hvad! tviflar du derpå?

— Nej, — svarade jag för att icke motsäga honom.
— Men jag skulle vilja fråga er, livad det är, som
drifver oss så fort åstad.

— Jo tiden! tiden, som flyr med ohjelplig hastighet!

— Men vi hafva ännu blott den 26 Maj, och till
slutet af Juni . . .

Bab! tror du då, enfaldiga menniska, att man
kommer så lätt till Island? Om du inte hade sprungit
ifrån mig som en galning, så skulle jag tagit dig med
mig till Liffender & C:is danska byrå, der du kunde fått
se, att det inte är mer än en kommunikation, den 22 i
hvarje månad, mellan Köpenhamn och Reykiavik.

— Nåväl?

— Nåväl! om vi dröjde till den 22 Juni, så skulle
vi komma för sent för att se Scartaris skugga smeka
Sneffels. Man måste således uppnå Köpenhamn så fort
som möjligt för att söka ett transportmedel. Gå och
packa din kappsäck!

Häremot var ingenting att invända. Jag gick åter
upp på min kammare. Graüben följde mig. Hon åtog
sig att i en liten nattsäck nedlägga de nödvändigaste
effekterna för min resa. Hon var icke mer upprörd än
om frågan gält en lustfärd till Lübeck eller Helgoland;
hennes små händer rörde sig fram och åter utan brådska.
Hon språkade lugnt och gaf mig de förnnftigaste skäl för
vår expedition. Hon var förtjusande, och jag kände mig
högst förbittrad mot henne. Ibland var jag på väg att
öfverila mig, men hon aktade ej derpå och fortsatte
metodiskt sitt lugna bestyr.

Slutligen var den sista remmen i kappsäcken
tillspänd, och jag gick ned i bottenvåningen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:57:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vjjordmed/0050.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free