Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅTTONDE KAPITLET
47
Under loppet af denna dag mångdubblades antalet
af leverantörer med fysiska instrument, vapen och
elektriska apparater. Den beskedliga Martha var alldeles
yr i hufvudet.
— Är herrn tokig? — frågade hon.
Jag gjorde ett jakande tecken.
— Och han tager er med sig?
Samma åtbörd.
— Hvart då? — frågade hon.
Jag pekade med fingret mot jordens medelpunkt.
— Ned i källaren? — skrek den gamla tjenarinnan.
— Nej, — sade jag slutligen, — ändå djupare.
Aftonen inträffade; jag visste icke huru långt tiden
framskridit.
— I morgon bittida, — sade min onkel, — precis
klockan sex resa vi.
Klockan tio nedföll jag på min bädd lik en orörlig
massa.
Under natten återkom min förskräckelse. Jag
tillbragte den med att drömma om afgrunder. Jag var ett
rof för vansinne; jag kände mig fattad af professorns
kraftiga hand, bortsläpad, neddragen i djupet, sjunkande!
Jag föll ned till bottnen af omätliga bråddjup med den
oupphörligt tilltagande hastigheten hos kroppar, som
lemnas åt sig sjelfva i rymden. Mitt lif var blott ett enda
oändligt fall.
Klockan fem på morgonen vaknade jag, förkrossad
af trötthet och sinnesrörelse. Jag gick ned i matsalen,
der min onkel redan satt till bords och åt med stor
skyndsamhet. Jag betraktade honom med en känsla af
förskräckelse. Men Graüben var der. Jag sade
ingenting; äta kunde jag ej.
Klockan half sex hördes ett rullande ljud på gatan;
en rymlig vagn kom för att föra oss till
Altona-jern-vägen, och inom kort var den fullpackad med min onkels
effekter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
