- Project Runeberg -  Till Jordens Medelpunkt /
55

(1894) [MARC] Author: Jules Verne With: Gustaf Erik Adolf Nordenskiöld
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ÅTTONDE KAPITLET

ten mitt ansigte. Vi hade hunnit till tornaltanen, der
den luftiga trappan vidtog, skyddad af ett lätt
gallerverk, och hvars steg, som blefvo allt smalare, tycktes
leda till det oändliga.

— Jag kan inte! — utbrast jag.

— Skulle du händelsevis vara en pultron? Gå på! —
svarade den obeveklige professorn.

Jag måste följa honom så godt jag kunde genom
att hålla mig fast. Friska luften bedöfvade mig; jag
kände tornet vagga för vindstötarne; mina ben ville ej
bära mig; snart kröp jag på knä, derefter på magen;
jag tillslöt ögonen och erfor en obehaglig känsla af den
tomma rymden.

Slutligen fattade mig onkel i kragen, och sålunda
framsläpad hann jag nära intill kulan.

— Se, — sade ban, — och se dig väl omkring!
Man måste vänja sig vid afgrunderna!

Jag öppnade ögonen och såg midt igenom rökmolnen
husen tillplattade och liksom krossade genom ett fall.
Ofvanför mitt hufvud sväfvade sönderslitna moln, som
genom en optisk synvilla förekommo mig orörliga, under
det tornet, kulan och jag sjelf bortfördes med fantastisk
snabbhet. Långt bort utbredde sig på ena sidan den
grönskande slätten, på den andra glänste hafvet under
solstrålarne. Sundet upprullade sig vid Helsingör, med
några hvita segel, liknande måsvingar, och i dimman
österut sträckte sig den knappt skönjbara svenska kusten.
Hela detta omätliga panorama låg utbredt för mina blickar.

Icke desto mindre måste jag resa mig upp, stå rak
och blicka mig omkring. Min första lektion i svindel
räckte en timme. Då det ändtligen tilläts mig att stiga
utför och med foten beröra gatorna, var jag alldeles
styf i lederna.

— I morgon börja vi på nytt, — sade min
professor.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:57:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vjjordmed/0059.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free