- Project Runeberg -  Till Jordens Medelpunkt /
77

(1894) [MARC] Author: Jules Verne With: Gustaf Erik Adolf Nordenskiöld
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sjuttonde kapitlet

77

Hans vandrade med snabba, jemna, uthålliga steg
i spetsen för karavanen. De båda packhästarne följde
efter honom med våra saker, utan att man behöfde styra
dem. Derefter kommo onkel och jag, sanningen att säga
utan att göra en allt för dålig figur på våra små, men
kraftfulla hästar.

Island är en af Europas stora öar, och räknar
fjortonhundra qvadratmil med endast sextiotusen invånare.
Geografer hafva indelat det i fyra distrikt, af hvilka vi
hade att på snedden genomfara det, som bär namn af
sydvestra fjerdedelen, "Sudvestr Fjordüngr".

Hans hade från den stund ban lemnade Reykiavik
nästan omedelbart följt hafsstranden. Vi färdades öfver
magra betesmarker, som gjorde sig mycken möda att
blifva gröna, men der den gula färgen var öfvervägande.
De väldiga trachytmassornas rödaktiga spetsar visade sig
afstympade vid horizonten i österns dimmor; några
snöfläckar, som återkastade det matta ljuset, glänste här
och der på de aflägsna höjdernas sluttningar; en del mer
djerft formade spetsar genomborrade de gråa molnen och
framträdde åter ofvanför de rörliga ångorna, liknande
blindskär, utsådda midt på himlahvalfvet.

Ofta bildade dessa kedjor af tvärbranta klippor en
udde mot hafvet och inkräktade på betesmarken, men
alltid återstod dock tillräcklig plats för att komma fram.
För öfrigt valde våra hästar af instinkt de beqvämaste
ställena, utan att någonsin sakta sin gång. Min onkel
hade icke ens den trösten att få mana på sin gångare
med röst eller piska; han fick ej tid att vara otålig.
Jag kunde icke tillbakahålla ett småleende, då jag såg
honom, som var så stor, på sin lilla häst, och då hans
långa ben nästan nådde marken, liknade han en Centaur
med sex fötter.

■— Ett snällt kreatur! Ett snällt kreatur! — sade
han. — Vet du, Axel, att det fins intet djur, som
öfvergår den isländska hästen i klokhet. Snö, stormar, ofar-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:57:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vjjordmed/0081.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free