- Project Runeberg -  Till Jordens Medelpunkt /
85

(1894) [MARC] Author: Jules Verne With: Gustaf Erik Adolf Nordenskiöld
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sjuttonde kapitlet

85

Huruvida denna besynnerliga föda var god eller ej, är
något som jag icke kan bedöma. Jag var hungrig, och
till dessert slukade jag ända till sista skeden en tjock
bohvetevälling.

Då måltiden var förbi, försvunno barnen; de äldre
omslöto eldstaden, der torf, ljung, kogödsel och torkade
fiskben brunno. Efter denna "nypa värme" uppsökte
de olika grupperna åter sina resp. rum. Värdinnan
erbjöd sig, enligt bruket, att draga utaf oss våra strumpor
och byxor; men då vi höfligt gjorde invändningar,
afstod hon derifrån, och jag kunde omsider krypa ned i
min foderbädd.

Klockan fem följande morgon togo vi afsked af den
isländske bonden; min onkel hade mycken möda att förmå
honom emottaga en passande vedergällning, och Hans
gaf signal till afresa.

Hundra steg från Gardar började terrängen att
förändra utseende; marken blef sumpig och mindre
gynsam för vår färd. På högra sidan utsträckte sig
bergskedjan oafbrutet, liksom ett omätligt system af
naturliga befästningar, hvilkas inre sluttning vi följde; oftast
träffade vi på bäckar, som man måste söka vada öfver
utan att allt för mycket väta bagaget.

Ödsligheten blef allt djupare och djupare; någon
gång syntes emellertid en mensklig skugga fly långt
bort, och om vägens krökning oförmodadt förde oss nära
ett af dessa spöken, kände jag en plötslig vedervilja vid
åsynen af ett uppsväldt hufvud med skinande hud,
be-röfvadt sitt hår, och med vederstyggliga sår, som de
usla paltorna icke förmådde dölja.

Den olyckliga varelsen kom icke för att räcka oss
sin vanskapliga hand; tvärtom flydde ban, men icke så
fort, att ej Hans helsade honom med sitt vanliga
"srell-vertu".

— Spetelsk, — sade ban.

— Eh spetelsk! — upprepade min onkel.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:57:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vjjordmed/0089.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free