- Project Runeberg -  Till Jordens Medelpunkt /
103

(1894) [MARC] Author: Jules Verne With: Gustaf Erik Adolf Nordenskiöld
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sjuttonde kapitlet

103

och undèr islossningen komma de hvita björnarne ända
till Island, seglande på norra oceanens drif-isar. Men
detta är af föga vigt. Vi stå på toppen af Sneffels, och
här äro tvenne spetsar, en i söder, en i norr. Hans skall
säga oss hvad namn isländarna gifva den, hvarpå vi i
detta ögonblick befinna oss.

Frågan framstäldes, och jägaren svarade:

— Scartaris.

Min onkel kastade på mig en triumferande blick.

— Till kratern! — sade han.

Sneffels’ krater bildade en upp- och nedvänd kon,
hvars öppning kunde vara en half mil i diameter; djupet
uppskattade jag till omkring tvåtusen fot. Må man tänka
sig tillståndet i en sådan tratt, då den uppfyldes af åska
och lågor! Urhålkningens botten borde icke hålla mer
än femhundra fot i omkrets, hvarföre de temligen
måttliga sluttningarna medgåfvo en att med lätthet närma
sig dess nedre del. Helt ofrivilligt kom jag att jemföra
denna krater med en ofantlig muskedunder, och denna
jemförelse skrämde mig.

— Att nedstiga i en dunderbössa, — tänkte jag, —
då den kanske är laddad och skottet kan brinna af vid
den minsta stöt, är ett vanvettigt företag.

Men jag fick icke draga mig tillbaka. Hans intog
åter med likgiltig min sin plats i spetsen för truppen,
och jag följde efter utan att säga ett ord.

För att underlätta nedstigandet beskref Hans
mycket aflånga ellipser i det inre af könen. Man måste
framtåga midt ibland uppslungade klippstycken, af hvilka
några, rubbade ur sina fördjupningar, studsande störtade
ned till afgrundens botten och i sitt fall uppväckte ekon
af en sällsam klarhet.

Vissa delar af könen bildade inre glacierer, och Hans
framgick då blott med den yttersta försigtighet, pröfvande
marken med sin jernskodda käpp, för att upptäcka om
der funnes några remnor. På vissa till utseendet farliga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:57:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vjjordmed/0107.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free