Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 22 - 23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tjugotredje kapitlet
139
han ut på upptäckter? Hade han kanske under nattens
tystnad hört något sorl, som icke hunnit fram till mig?
TJUGOTREDJE KAPITLET.
Under en timmes tid sökte jag att under full yrsel
begrunda alla de skäl, som kunnat förmå den lugna
jägaren att handla så, och de mest galna idéer upprunno
i min hjerna. Jag trodde, att jag var på väg att
förlora förståndet!
Men ändtligen hördes buller af fotsteg från tunnelns
djup, och Hans kom åter upp. Ett matt ljussken började
synas på väggarna och framskymtade slutligen i gångens
öppning. Hans visade sig.
Han gick fram till min onkel, lade handen på hans
axel och väckte honom sakta. Onkel reste sig upp.
— Hvad är det? — frågade han.
— Vatten! — svarade jägaren.
Jag kunde frestas tro, att under inflytandet af
häftiga plågor hvar och en blir polyglott. Jag förstod icke
ett ord danska och likväl begrep jag af instinkt vår
vägvisares ord.
— Vatten! vatten! — skrek jag, klappande
händerna och gestikulerande som en vansinnig.
— Vatten! — upprepade min onkel. — Hvar? —
frågade ban på isländska.
— Nedåt, — svarade Hans.
— Hvar? Nedåt! — Jag förstod allt. Jag fattade
jägarens händer och tryckte dem, under det han lugnt
betraktade mig.
Tillrustningarna för färden upptogo icke lång tid,
och snart vandrade vi i en gång, hvars lutning alltjemt
tilltog.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
