- Project Runeberg -  Till Jordens Medelpunkt /
159

(1894) [MARC] Author: Jules Verne With: Gustaf Erik Adolf Nordenskiöld
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 27

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TJUGUSJUNDE KAPITLET

159

mina läppar, ty jag förstod, livad den olycklige mannen
måste lida medan lian i sin ordning sökte mig.

Då jag sålunda fann mig utan all mensklig lijelp,
oförmögen att företaga något till min räddning, tänkte
jag på himlens hjelp. Minnen från min barndom och
hågkomsten af min mor, som jag icke sett sedan den tid,
då hon brukade kyssa mig, återkommo för mitt sinne.
Jag tog min tillflykt till bönen, hur liten rättighet jag
än kunde ega att blifva bönhörd af Gud, då jag så sent
vände mig till honom, och anropade honom med
brinnande andakt.

Bönen återgaf mig något lugn, och jag förmådde
koncentrera alla mina själskrafter på min närvarande
belägenhet.

Jag hade lifsmedel för tre dagar, och min
vattenflaska var full. Imellertid kunde jag icke förblifva
ensam längre; men skulle jag vandra uppåt eller nedåt?

Tydligen uppåt, allt jemt uppåt!

På sådant sätt borde jag komma till den punkt,
der jag afvikit från bäcken, till den bedröfliga
delningspunkten. En gång der, med bäcken under mina fötter,
kunde jag alltid åter hinna toppen af Sneffels.

Hvarför hade jag icke kommit att tänka derpå förut?
Deri låg uppenbarligen en utsigt till räddning, och det
angelägnaste var således att återfinna Hans-bäckens lopp.

Jag reste mig upp och vandrade uppför det
temligen brant sluttande galleriet, stödjande mig på min
jern-skodda käpp. Jag vandrade framåt, uppfyld af hopp och
utan oro, liksom en man, hvilken icke har något val i
afseende å den väg, han skall följa.

Under en halftimmes tid hejdade ingenting mina
steg; jag försökte att igenkänna min väg på tunnelns
form, på vissa klippors ojemnheter, på krökningarna,
men jag fann intet särskildt kännemärke och insåg snart,
att detta galleri icke kunde återföra mig till delnings-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:57:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vjjordmed/0163.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free