- Project Runeberg -  Till Jordens Medelpunkt /
160

(1894) [MARC] Author: Jules Verne With: Gustaf Erik Adolf Nordenskiöld
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 27

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

160

TILL JORDEkS MEDELPUNKT

punkten. Den saknade utgång; jag stötte emot en
ogenomtränglig mur och föll omkull på klippan.

Den förskräckelse och förtviflan, hvaraf jag då intogs,
förmår jag ej beskrifva; jag låg der tillintetgjord. Min
sista förhoppning hade blifvit krossad mot denna granitmur.

^Förlorad i denna labyrint, hvars krokar korsade sig
i alla rigtningar, kunde jag ej mera försöka en omöjlig
flykt; jag skulle dö den förfärligaste död! Men
besynnerligt nog föll det mig in, att om min förstenade kropp
en dag återfunnes, skulle dess upptäckt trettio mil ned
i jordens inre framkalla allvarsamma vetenskapliga
diskussioner !

Jag ville tala högt, men förmådde endast frambringa
oartikulerade ljud öfver mina förtorkade läppar; jag
flämtade af ångest.

Midt under denna ängslan intogs min själ af en ny
förskräckelse. Min lampa föll till marken ocli gick
sönder; jag^ hade intet, hvarmed jag kunde iståndsätta den.
Ljuset bleknade redan och skulle snart slockna!

Jag såg på, huru ljusstrålen minskades i apparatens
rör. En bel procession af rörliga skuggor framträdde
på de mörka väggarna. Jag vågade icke blinka med
ögonlocken af fruktan att förlora den minsta strimma af
detta flyktande sken! I hvarje ögonblick tyckte jag, att
det skulle slockna och mörkret uppsluka mig.

Slutligen flämtade en sista ljusglimt i lampan, och
jag följde den, jag slukade den med blicken, jag rigtade
bela min synkraft på densamma, liksom på den sista
skymt af ljus, som det var mig förbehållet att uppfatta,
ocli begrofs derefter i det oändliga mörkret.

Ett förskräckligt skri undslapp mig! På jorden,
äfven under de mörkaste nätter, försvinner aldrig ljuset
helt och hållet! Det är diffust, mycket svagt, men hur
litet än återstår deraf, uppfångas det dock af ögats
näthinna! Men här fans intet; det fullkomliga mörkret
gjorde mig i ordets egentliga bemärkelse blind.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:57:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vjjordmed/0164.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free