Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 28
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TJUGUÅTTONDE KAPITLET 167
— Nå! de kunna passeras, Axel!
— Men skall man gå uppåt eller nedåt?
— Nedåt, och hör på skälet! Vi hafva kommit
till ett vidsträckt tomrum, der ett stort antal gallerier
utmynna. Det som du följt leder med säkerhet hit, ty
det tyckes som om alla dessa klyftor och jordsprickor
skulle utstråla från den ofantliga grotta, der vi befinna
oss. Stig derför upp och begif dig åter på väg. Gå,
kryp om det behöfs, glid utför de branta sluttningarna,
och du skall finna våra armar redo att emottaga dig viel
vägens slut. Framåt, mitt barn, framåt!
Dessa ord återupplifvade mitt mod.
— Farväl, onkel! — ropade jag; — jag går. Våra
röster kunna inte längre stå i förbindelse med hvarandra
från det ögonblick, då jag lemnar denna punkt!
Farväl således!
— Farväl, Axel! vi råkas åter!
Det var de sista ord jag hörde.
Detta öfverraskande samtal, som fördes tvärs
igenom jordens massa på mer än en mils afstånd, slutades
med dessa förhoppningsfulla ord. Jag sände en bön af
tacksamhet till Gud, som fört mig genom denna dystra,
omätliga rymd till den enda punkt, der mina kamraters
röster kunde nå mig. Denna högst förvånande akustiska
effekt förklarades lätt genom fysikens lagar; den
berodde på hvalfvets form och på bergartens ledande
förmåga. Åtskilliga exempel kunna anföras på en dylik
fortplantning af ljudet, som icke märkes på
mellanliggande punkter. Jag erinrar mig, att samma fenomen
blifvit observeradt på flera ställen, bland andra i det
inre galleriet af S:t Pauls-dömen i London, och framför
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
