Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TJUGUÅTTONDE KAPITLET
171
ledes inte slutad? Jag spärrade upp mina ögon af
förvåning, hvilket omedelbart framkallade den frågan:
— Hvad menar du, Axel?
— Jag har en fråga att framställa. Ni säger att
jag är frisk och sund?
— Utan tvifvel.
— Och alla mina lemmar helbregda?
— Ja visst.
— Och mitt hufvud?
— Ditt hufvud sitter, några kontusioner oberäknade,
fullkomligt välbehållet på sin plats, på dina axlar.
— Nå, då fruktar jag, att min hjerna blifvit rubbad.
— Rubbad?
— Ja. Ha vi inte kommit tillbaka upp till
jordens yta?
— Nej, visst inte!
— Då måste jag vara tokig, ty jag ser dagsljuset,
jag hör bullret af vindens susande och vågornas brytning.
— Jaså! är det ingenting annat?
— Vill ni då förklara mig? . . .
— Jag förklarar ingenting för dig, ty det är
oförklarligt; men du skall få se och förstå att den
geologiska vetenskapen ännu inte sagt sitt sista ord.
— Låtom oss då gå ut, — utropade jag och reste
mig hastigt upp.
— Nej, Axel, nej! friska luften kunde skada dig.
— Friska luften?
— Ja, blåsten är temligen häftig, och jag vill inte,
att du blottställer dig på sådant sätt.
— Men jag försäkrar er, att jag mår förträffligt.
— Litet tålamod, min gosse. Ett recidiv skulle
sätta oss i förlägenhet, ocli vi hafva ingen tid att
förlora, ty öfverfarten kan blifva långvarig.
— Öfverfarten?
— Ja, hvila dig äfven i dag, så gå vi om bord i
morgon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
