- Project Runeberg -  Till Jordens Medelpunkt /
227

(1894) [MARC] Author: Jules Verne With: Gustaf Erik Adolf Nordenskiöld
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 38

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

trettioåttonde kapitlet

227

ten, samtidigt med "Elephas meridionalis"; hon fick
hundratusen års tillvaro, alldenstund detta är den tid, som af de
mest renommerade geologer tillägges pliocenforinationen.

Sådan var då den paläontologiska vetenskapens
ståndpunkt, och livad vi deraf kände var tillräckligt för
att bestämma vår åsigt om detta benhus vid Lidenbrocks
haf. Man kan deraf fatta min onkels häpnad och glädje,
isynnerhet då han tjugu steg längre bort befann sig i
närvaro af, man kan gerna säga ansigte mot ansigte med
ett exemplar af den qvartära menniskan.

Det var en fullkomligt igenkänlig menniskokropp.
Skulle väl en jordart af särskild beskaffenhet, sådan som
i kyrkogården S:t Michel i Bordeaux, sålunda bevarat
den genom sekler? Jag kan icke yttra mig derom. Men
detta kadaver, med spänd och pergamentartad hud och
ännu, till utseendet åtminstone, kraftfulla lemmar, med
bibehållna tänder, utomordentligt rikt hår, naglar af
en förskräckande längd på händer och fötter, visade sig
för oss sådant det lefvat.

Jag stod förstummad inför denna syn från en annan ■
tid. Äfven min onkel, som eljest var så talför och
vanligen diskuterade så ifrigt, teg. Vi upplyfte denna kropp
och reste upp den. Den betraktade oss med sina tomma
ögongropar; vi bultade på dess tomt genljudade bröstkorg.

Efter några ögonblicks tystnad besegrades onkeln af
professorn. Hänförd af sitt lynne glömde Otto
Liden-brock omständigheterna vid vår resa, platsen, der vi
befunno oss, den ofantliga grottan, som inneslöt oss. Utan
tvifvel trodde han sig vara på Johannæum, föreläsande
för sina elever, ty han antog en docerande ton och
började tala till ett inbilladt auditorium:

— Mina herrar, — sade han, — jag har den äran
att för er presentera en man från den qvartära
formationen. Utmärkta lärda hafva förnekat hans tillvaro,
andre inte mindre utmärkta deremot bekräftat densamma.
Om tviflarna inom paläontologien vore här, kunde de taga

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:57:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vjjordmed/0231.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free