- Project Runeberg -  Till Jordens Medelpunkt /
249

(1894) [MARC] Author: Jules Verne With: Gustaf Erik Adolf Nordenskiöld
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 41

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TrEtTioförsta kapitlet

249

då deremot hungersdöden icke lemnade oss någon den
allra minsta förhoppning.

Det föll mig in att omtala hela förhållandet för
min onkel, att visa honom hur utblottade vi voro, och
noga uträkna hur lång tid vi hade qvar att lefva; men
jag hade nog mod att tiga, ty jag ville låta honom
behålla sin kallblodighet.

I detta ögonblick började ljuset i vår lykta
småningom minskas och slocknade slutligen helt och hållet.
Veken var fullkomligt nedbrunnen, och vi kunde ej längre
tänka på att skingra det ogenomträngliga mörkret. Ännu
återstod väl för oss en fackla, men den kunde icke hållas
brinnande i luftdraget. Då tillslöt jag ögonen som ett
barn för att icke se mörkret.

Efter en temligen rundlig tids förlopp fördubblades
hastigheten af vår färd, efter hvad jag kunde finna af
luftens tryckning mot mitt ansigte. Vattnets lutning
blef oerhörd, och jag tror verkligen, att vi icke längre
flöto, utan föllo, ty jag erfor en känsla såsom af nästan
ett lodrätt fall. Min onkel och Hans hade kraftigt fattat
mina armar och fasthöllo mig.

Efter någon tid, hvars längd jag icke förmådde
uppskatta, kände jag plötsligt liksom en knuff; flotten hade
icke stött emot någon hård kropp, men dock på en gång
hejdats i sitt fall. Ett skyfall, en ofantlig vattenpelare
nedstörtade öfver den; jag qväfdes . . . jag höll på att
dränkas . . .

Men denna plötsliga öfversvämning varade icke länge,
och inom några sekunder befann jag mig åter i fria luften,
som jag inandades i fulla drag. Min onkel och Hans
klämde mina armar, så att de voro på väg att krossas,
och ännu en gång bar flotten oss alla tre framåt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:57:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vjjordmed/0253.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free