- Project Runeberg -  Till Jordens Medelpunkt /
257

(1894) [MARC] Author: Jules Verne With: Gustaf Erik Adolf Nordenskiöld
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 43

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

FYRTIOTREDJE KAPITLET

257

— En jordbäfning? — upprepade ban.

— Ja!

— Min gosse, jag tror, att du misstager dig.

— Hvad! Känner ni inte igen dessa symptom? . . .

— Till en jordbäfning? Nej! Jag väntar något
bättre än så!

— Hvad menar ni?

— En eruption, Axel.

-— En eruption! — sade jag. — Yi befinna oss i
kratern af ett eldsprutande berg!

— Jag tror det, — svarade professorn småleende, —
och det är det lyckligaste, som kan hända oss!

Det lyckligaste! Hade min onkel blifvit tokig?
Hvad betydde dessa ord? Hvarför detta lugn och detta
småleende?

— Hvad? — utbrast jag, — vi äro indragna i ett
vulkaniskt utbrott? Odet har kastat oss in på den
glödande lavans, de brinnande klippornas, det kokheta
vattnets, alla eruptiva ämnens väg! Vi skola blifva
åter-uppkastade på jorden, utspydda, uppslungade i luften i
sällskap med klippstycken, i ett regn af aska och slagg,
i en hvirfvel af lågor, och detta är det lyckligaste, som
kan hända oss!

— Ja, — svarade professorn, blickande på mig öfver
glasögonen, — ty det är den enda utsigt, vi ega att åter
komma upp på jordens yta!

Jag förbigår hastigt de tusen tankar, som korsade
hvarandra i min hjerna. Min onkel hade rätt, absolut
rätt, och aldrig förekom han mig mera djerf eller mera
förtröstansfull än i detta ögonblick, då ban afvaktade
och lugnt beräknade möjligheten af en eruption.

Vi fortforo att stiga uppåt; natten förflöt på samma
sätt. Det omgifvande bullret fördubblades; jag var nästan
qväfd, jag trodde min sista stund vara inne, och likväl
är fantasien så besynnerlig, att jag hängaf mig åt en

Jul et Verne. Till jordens medelpunkt. 17

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 13:57:33 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vjjordmed/0261.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free