Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4. kap. I hvilket författaren försöker att, apropos betjenten Frycollin, åter upprätta månens anseende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
önskade blifva störda, ombads Frycollin helt tvärt att hålla
sig på sin plats.
Under det de sålunda grälade, fördjupade de sig
allt mer och mer i de ödsligare delarna af Fairmount-Park
och aflägsnade sig alltjemt från Schuylkillfloden
och från bron, som de måste passera för att komma
tillbaka till staden.
Alla tre befunno sig nu midt uti en grupp högstammiga
träd, hvilkas högsta toppar belystes af månens sista
strålar. Vid slutet af denna skogsdunge utbredde sig en
stor långsträckt slätt, särdeles passande för kapplöpningar.
Ingen ojemnhet i marken skulle hindrat hästarna i deras
lopp, intet enda träd skulle hafva skymt utsigten för
åskådarna längs en sträcka af ett par hundra kilometer.
Men om Onkel Prudent och Phil Evans icke varit
så fördjupade i sin dispyt, om de hade sett sig uppmärksamt
omkring, skulle de hafva funnit, att slätten icke hade
sitt vanliga utseende. Var det då en qvarnegarefirma,
som dagen förut der grundat ett stort etablissement?
Man skulle i sanning kunnat tro det vara ett dylikt
etablissement med en samling af väderqvarnar, hvilkas nu
orörliga vingar aftecknade sig spöklikt i halfdunklet.
Men hvarken presidenten eller sekreteraren märkte
denna besynnerliga förändring, som landskapet undergått.
Icke heller Frycollin såg någonting. Det föreföll honom
som om de sex bofvarna närmade sig och slöto sig tätare
tillsammans, liksom om de ansåge att stunden för anfall
vore kommen. Han kände en konvulsivisk skräck, hans
lemmar förlamades, håren reste sig på hans hufvud —
han var med ett ord i det högsta stadiet af förskräckelse.
Ehuru knäna vacklade under honom, hade han dock
kraft att ännu en gång ropa:
— Master Onkel! . . . Master Onkel! . . .
— Nå, hvad vill du nu igen? — svarade Onkel
Prudent.
Det är mycket troligt, att Phil Evans och han icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
