Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bok 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
spfclade n» fordom, vågen wuade, träd och väx’
ter blomstrade lika skönt som för några månader
•edan; men na syntes mig allt kallt och liflöst,
och jag ryste innerligt, öfver denna hemska
ödslighet. Det förekom mijj, som om naturen
upp-gifvit sin anda och att jag nu vandrade bland
mumier. Jag kom till blomstergården. Hvad?
utbrast jag. Eder herrskarinna, som vårdade er
så ömt och ingen morgon glömde att vederqvicka
er, har lemnat oss, och J kläden er ännu i den
fordna glädjeskruden, och prålen, liksom villen J
begabba min sorg, med de högmodigaste fftrgor?
— Jag uppslet en mängd af de stoltaste bland
blomstren och trampade dem under mina fotter.
Men länge hade jag icke hjerta att fortfara
der-med, då jag erinrade mig, huru högt den
förlorade och jag sjelf hade älskat dessa små; huru
hon liksom hade tyckts umgås med hvar och en
på ett eget sätt, och huru hvar och en under
våra stumma samtal liksom hade uttryckt en
särskild tanka, en särskild känsla. Milda tårar
fuktade vid dessa hågkomster mina ögon.
I huset kommo mig de små hjortarne,
smekande, till mötes och påminte mig den
olycksaliga morgonen. Jag älskade nu dubbelt de
vackra djuren, emedan de syntes dela min sorg.
Min liftjenare, som visste mer om mina händel*
ser än jag förmodade, hade tagit omsorg om dem
och sorgfälligt ansat blomstren, i tanka att han
dermed skulle göra mig ett nöje. Huru tackade
jag icke honom deremot, att han lemnat allt i
2 Häft. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
