Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erinra vi oss nu, att de klassiska folken trodde
på särskilda gudomliga makters närvaro och
verksamhet i naturen, så är det klart, att deras estetiska
uppfattning af denna, ehuru i grunden densamma
som vår, dock skulle få en något olika stämning
genom denna religiösa uppfattnings
sammansmältning med de intryck som naturens företeelser direkte
gjorde på deras känslolif. Hvarhelst det fanns en
ensam plats, förknippad med kära minnen, eller en
punkt med en vid och vacker utsikt öfver nejden
eller en fruktbar dalgång eller bördiga åkersträckor,
som ingåfvo föreställningen om gudomliga
välgärningar, så reste man gärna där ett altare, om ock
af enklaste slaget och ägnade det åt ställets genius.
Så också i skuggiga lundar och i närheten af källor.
Den religiösa färgning eller stämning, som den antika
uppfattningen af naturen sålunda hade, men som
efter hedendomens fall mer och mer försvunnit hos
de europeiska folken, föranledde, att greker och
romare i rent praktiskt afseende behandlade naturen
annorlunda än vi. De skydde visserligen lika litet
som vi att jämna en klippa med marken, om de
be-höfde sten, eller att fälla en skog, om den stod i
vägen för en nyodling, i hvilket fall man dock gärna
skonade de älsta och de vackraste träden. Men
hvad man därunder dock icke förlorade ur sikte var
ett, om jag så får säga, vördnadsfullt umgänge med
den natur, som man sålunda förändrade. Antikens
människor måste hafva ett inför deras eget samvete
giltigt skäl för sådana förändringar, och de ansågo
sig pliktiga att på något sätt gifva vederlag för hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
