Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Materialism och idealism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varda då till tvenne absoluta och likasom täflande
krafter, och medan det förekommer betraktaren, att
rummet ingenting förlorar på att utbreda sig i det
oändliga, emedan det ligger i rummets natur att vara
gränslöst och sätta sin medelpunkt hvar som helst,
kan han icke afvärja från sig den föreställning, att
däremot den andliga principen, som genomtränger
rummet, här under förlorar sin afslutenhet, sin
personlighet: med andra ord: förlorar sig själf.
Vanligen slutar en sådan betraktelse därmed,
att man skjuter undan de stridande föreställningarna,
utan att söka bringa saken på det klara genom att
uppleta motsägelsens källa. Man innesluter sig inom sin
egen lilla värld: inom vintergatan, inom sitt solsystem,
inom sin jords luftkrets eller inom sin egen
kammare och lämnar gåtan olöst.
Härmed har dock den religiösa känslan icke
kunnat nöja sig. Utan allt egentligt filosoferande har
människan genom denna känsla blifvit vägledd till
den åsikt, att Gud är oberoende af tiden och
rummet, att han är tidens och rummets upphof och
herre. Denna åsikt, sådan man finner henne i
teologernas skrifter framställd, är visserligen mycket
oklar och utan följdriktighet; men kärnan i
densamma är dock den, att det absoluta förnuftet, det
förnuft, i hvilket intet sinnligt element ingår, kan
förnimma sig själft sådant det är och förnimma
världen sådan denna i sanning är, utan att förnimma
tidens och rummets former, och att således dessa
former äro nödvändiga endast för ändliga väsen,
men ej för det högsta förnuftet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
