Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Materialism och idealism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dock under alla förhållanden är och förblir känsla
och såsom sådan väl att skilja från
omdömesförmågan. Samvete är den harmoni eller disharmoni,
det inre gillande eller ogillande, som ledsagar våra
handlingar; det är ett fällande eller godkännande
vittne, men det är icke domare, det är icke
tankekraft eller omdömesförmåga, hvarmedelst vi
teoretiskt inse hvad som är sant eller osant. Har
människan en gång hunnit den ståndpunkt, att samvetet
öfver hufvud kan göra sig hördt hos henne — så
bjuder henne denna känsla att följa hvad hon anser
vara rätt och sant, människans åsikt om det rätta
och sanna må nu vara hvilken som helst och huru
villfarande som helst. Samvetet är det hos
människan inneboende kraf på henne, att hon skall vara
ärlig mot sin egen bättre natur.
Man hör ofta invändas, att om samvetet ej är
något annat, och om det sålunda är ägnadt att
stödja och gifva kraft åt sådana maximer, som vi
med en högre utvecklad omdömesförmåga måste
förkasta, så uppfyller det icke på ändamålsenligt sätt
sin uppgift att medverka vid människans sedliga
utveckling och kan då svårligen uppfattas som en Guds
röst i henne. Man glömmer där vid lag, att
människans hela sedlighet hvilar på det mått af frihet,
själfbestämmelse och ansvarighet, som hon äger, och
att detta mått af frihet skulle vara till fullo
upp-häfdt, om vid hvarje viljeakt samvetet uppträdde
omedelbart som en den allsmäktiges befallning; man
glömmer, att vår omdömesförmåga, såsom riktad på
frågorna om sant och osant, rätt och orätt, skulle
Filosofiska föreläsningar. I. 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
