Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Materialism och idealism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som hvarandra fullkomligt olika och främmande,
kunna själ och kropp icke utöfva det ringaste
omedelbara inflytande på hvarandra, utan all växelverkan
dem emellan förmedlas genom Gud själf. Det är
Guds vilja, som åstadkommer, att kroppen lyder den
själ, med hvilken han är förenad, och att själen får
intryck af kroppens tillstånd och behof. Huru skall
man nu tänka sig denna förbindelse mellan de olika
substanserna? Till en början, anmärker Descartes,
är det af vikt att bestämma, huruledes man icke
bör tänka sig den, på det att man ej må förblanda
de så olika substansernas verksamhetssätt och
gränser. Det var på Descartes’ tid vanligt, att man
antog, att själen, på samma gång som hon var den
tänkande delen i människan, tillika var kroppens
lifsprincip, så nämligen, att det vore själen, som
meddelade åt kroppen lif, rörelse och värme. Detta
är enligt Descartes’ åsikt omöjligt, emedan själen
icke omedelbart kan inverka på kroppen. Kroppen,
det är sant, har ett slags lif, men detta är ett rent
mekaniskt lif, samma slags mekaniska lif, som
förekommer hos djuren, ett lif, som har intet
gemensamt med själens lif, hvilket väsentligen är
tanke-lif. Kroppen har också rörelsekraft och värme; men
redan det faktum, att liflösa fenomen, t. ex. elden,
lågan, förete mer rörelse och värme än de lefvande
mekanismerna, bevisar, att människokroppen kan
äga dessa egenskaper, utan att hafva emottagit dem
från själen. Mot denna min uppfattning, anmärker
Descartes, invänder man, att när själen i dödens
ögonblick lämnar kroppen, börjar denne kallna och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
