Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Materialism och idealism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stelna, och att kroppen således genom själens från*
varo beröfvas rörelsen och värmen, och att alltså
själen är den lifsprincip, af hvars närvaro i kroppen
dennes rörelseförmåga och värme äro beroende. Men
detta resonnemang, fortfar Descartes, är falskt. Det
utgår nämligen från två oriktiga förutsättningar, att
nämligen lifvet har sin grund i förbindelsen mellan
själ och kropp, samt att döden har sin grund i
själens skilsmässa från kroppen. Men det verkliga
förhållandet är, att kroppen har lif, innan själen
förenar sig med honom. Själen kan endast binda si g
med en lefvande kropp, ej med en liflös. Och
döden beror icke däraf, att själen lämnar kroppen*
utan själen lämnar sin lekamen, emedan den
ohjälpligt skadade eller utlefvade kroppen dör. Saken
förhåller sig således alldeles motsatt den vanliga
föreställningen. Kroppens lif är en mekanism; när en
del af denna mekanism lider obotlig skada, så
stannar han, och det är döden. Och när mekanismen
stannat, öfvergifves han af själen. Själen själf kan
icke drabbas af förgängelse, ty hon är en tänkande
substans och såsom sådan utan all utsträckning, utan
alla delar. Blott det som är sammansatt, det som
har delar, kan upplösas. Det i och för sig enkla
och odelbara kan utträda ur sin förbindelse med
sammansatta kroppar, men kan icke dela deras öde.
Själen är fördenskull odödlig. På frågan huru man
har att föreställa sig denna odödlighet och själens
lif före eller efter förbindelsen med kroppen, därpå
inlåter sig Descartes icke.
Bland Descartes’ efterföljare intager den franske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
