Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Föreläsningar öfver Leibniz' teodice och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ju döden en underbar vinning. Ty jag menar, att
om någon fäste sig vid en sådan natt, då han sofvit
så djupt, att han ej hade någon dröm, och därmed
jämförde sitt lifs andra nätter och dagar, och sedan
efter allvarlig öfverläggning skulle säga, huru många
dagar och nätter han i sitt lif tillbragt bättre och
angenämare än denna natt — jag menar då, att icke
blott en vanlig människa, utan själfve storkonungen af
Persien skulle med lätthet kunna räkna de dagarne
och nätterna, i jämförelse med alla de andra.» Efter
Plato framkallas skalderna Sofokles, Euripides,
Di-philus och Theognis att vittna för pessimismen. Bayle
anför bland annat följande vers af Diphilus:
»Tre mått smärta mot ett mått fröjd ha blandats i
bägarn
ödet oss räcker och vi nödgas att tömma till sist.»
Schopenhauer beundrar såsom både sanna och
vackra följande verser af Theognis:
»Bäst är för mänskan att ej vara född, att aldrig ha
öppnat
ögat för dagens glans, gjuten från flammande sol.
Där näst bäst att i hast som nyfödd sänkas i Hades,
lämnande kroppen att hårdt pressas i djupaste mull.»
Från grekerna går Bayle och i hans spår
Schopenhauer öfver till romarne och anför Plinius, som
liknar naturen vid en hård stjufmoder, stämplar
människan som på en gång den olyckligaste och
narraktigaste varelsen i skapelsen och anser en tidig död
för det bästa, som kan hända henne. Efter Plinius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
