Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Föreläsningar öfver Leibniz' teodice och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi skola i dag följa Leibniz i hans försök att
förklara, huru det onda är möjligt i en värld, skapad
af ett allsmäktigt väsen, som endast vill det goda,
och huru det möjliga onda kan varda ett verkligt
ondt, kan varda synd och lidande, samt huru denna
värld, i trots af allt det onda, som förefinnes i henne,
dock är den möjligt bästa, som, ju sannare man
förmår att uppfatta henne, dess starkare vittnar om sin
skapares vishet och godhet.
Forntiden sökte förklara det ondas tillvaro
genom att antaga tvenne källor för tillvaron: en god
och en ond. Tänkte man sig båda dessa källor som
personliga väsen, så fick man, som de gamla perserna,
tvenne gudar, en god och en ond, en Ormuzd och
Ariman, som oupphörligt kämpa om väldet i
män-niskoandame och väldet i naturen. Hos de högre
bildade bland forntidens folk antog denna lära om
tvenne urprinciper ett annat utseende. Endast den
goda principen kunde eller ville de föreställa
sig som ett medvetet väsen, handlande med plan
och ändamål, och detta väsen var det gudomliga, i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
