Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Föreläsningar öfver Leibniz' teodice och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tidens och rummets former splittrade uttryck af en
enda allvilja, som utgör det egentliga tinget i sig,
den sanna verklighet, som ligger till grund för vår
fenomen värld. Och enär medvetandet är endast en
sekundär egenskap, som framträder blott som ett
verktyg för de enskilda viljornas eller väsendenas
själfuppehållelse, så måste allviljan, den
världsda-nande viljan, betraktas icke som en den högsta
intelligens, utan tvärtom endast som en blind drift
till att förverkliga sig i individuellt lif. Omedelbart
förverkligar sig denna blinda allvilja dock icke i de
lefvande individerna, utan i något, som står emellan
allviljan och dem, nämligen i de eviga idéerna eller
mönsterbilderna för tingens former, af hvilka idéer
eller speciesformer individerna äro skiftande, men
aldrig fullkomliga afbilder. Att fullkomligt
framställa dessa idéer i gestalterna, det lyckas aldrig
naturen, utan endast konsten. Det lif, som genom
de individuella viljornas uppkomst uppstår, är en
fortsatt kamp dem emellan om rum och tid och
materie, hvilken sistnämda ej är annat än den
lägsta yttringen af allviljans ingång i
fenomenvärlden. Schopenhauers gud, om man får tala om en
sådan, är således en blind medvetslös princip, ett
sträfvande utan mål och utan uppfyllelse, som ingår
i allt och ger sin karakter åt allt och därför måste
vara grunden till en eländig, olycksalig värld. Huru
Schopenhauer skildrar denna värld skall jag i nästa
föreläsning gifva ett prof på.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
