Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Föreläsningar öfver Leibniz' teodice och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I min föregående föreläsning redogjorde jag för
den väg, på hvilken Schopenhauer trodde sig hafva
upptäckt hvad som är världens grund och det
egentliga innersta väsendet i allt. Vi minnas, att han
hade kommit till det utslag, att det är en i sig själf
blind omedveten kraft,(en sträfvan, som Schopenhauer
kallar Viljan, emedan denna sträfvan är i alla ting,
i alla varelser alldeles detsamma, som människan
förefinner inom sig själf och benämner med detta
ord: viljan, och som uppenbarar sig hos henne ej
endast i de egentliga viljeakterna, utan äfven i
hennes begär och önskningar, i hennes kärlek, afsky
och hat.
Frågar man nu hvad denna genom hela världen
och alla varelser pulserande kraft, hvad denna
världs-vilja syftar till, hvad mål hon har och hvar hon
efter vunnet mål kan hvila ut och känna sig
tillfredsställd; så svarar Schopenhauer, att viljan
omöjligen kan ha något slutgiltigt syftemål, att hon
omöjligen kan finna hvila och varaktig tillfredsställelse,
emedan en hvilande sträfvan är ingen sträfvan, eme-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
