Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Föreläsningar öfver Leibniz' teodice och den Schopenhauer-Hartmannska pessimismen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bedrägliga fröjder och verkliga kval; medan den
som dött bort från sin själfviska vilja, innan han
dör bort från sin kropp, inträder i ett smärtfritt
tillstånd, om hvilket man ingenting vidare kan uttala,
än att det är utan intelligens, emedan intelligensen
endast är en hjärnfunktion till bruk i den
fenome-nella världen, men ett tillstånd, som för ingen del
är tillintetgörelse och helt visst kan kännetecknas
som en högre tingens ordning. —
Jag har härmed i korthet redogjort för
grunddragen af den Schopenhauerska pessimismen.
Kritiken af densamma måste jag spara till min
framställning af Edvard von Hartmanns närbesläktade,
men själfständiga pessimistiska filosofi. Här vill jag
blott anmärka, att den hopplöshet de båda uttala
hvilar enligt min mening på falska teoretiska
förutsättningar; men att båda dessa system i vissa ganska
viktiga enskildheter gjort filosofien stora tjänster,
och själfva den mörka skildring de gifva oss af
världen har, oafsedt sina öfverdrifter, en i
tidehvarf-vet ganska ingripande betydelse, som kan vara
hälsosam som motvikt mot en ytlig, endast på våra
materiella framsteg grundad och fördenskull
vilseledande och farlig optimism.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
