Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tre föreläsningar öfver antropologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Glädjen verkar i allmänhet förskönande. Han
likasom förklarar anletsdragen och gifver hållningen
mer spänstighet. Men uppträder han häftigt och
idélöst, kan han också verka oskönt. Osköna äro
alltid rörelserna, då språkbruket hänför dem under
namnet »lustiga», och denna oskönhet kan öfvergå
till det rent af vidriga, när lustigheten yppar sig i
karikering af kroppslyten.
Sorgen, glädjens motsats, verkar också motsatt
på vår organism. Han framkallar långsammare
hjärtslag och andning, och blodet strömmar tillbaka från
ådernätets finaste förgreningar under hudytan.
Likasom glädjen gärna förenar sig med välvilliga känslor,
parar sig det dystra lynnet hos svagare själar med
en människofientlig sinnesstämning, medan sorgen
hos högsinnade människor, som drabbats af stora
olyckor, kan vända sig åt det sublima och
åstadkomma hvad grekerna kallade pathos och betraktade
som tragediens högsta uppgift. Sorgen minskar
handlingskraften och arbetsförmågan. Detta gäller som
regel, hvilken emellertid har sina undantag särdeles
bland poesiens och konstens idkare. Hos dem har,
om icke sorgen själf, så det vemod, hvari sorgen
långsamt förklingar, en afgjord benägenhet att gifva
sig uttryck i ord, toner och bilder, och äfven om
det är en öfverdrift hvad Alfred de Musset låter sin
sångmö säga: att de mest förtvitlade sånger äro de
skönaste, och att det finns odödliga sånger, som äro
rena suckar, så låter det icke neka sig, att mycket
af det aldra skönaste, som dikten gifvit oss, ingifvits
af smärtan och vemodet. Ingen sats är så oberät-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
