Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tre föreläsningar öfver antropologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tigad, så psykologiskt våldförande och af
erfarenheten så vederlagd som den, att poesien nödvändigt
skall visa ett gladt anlete. Hvad vore poesien, om
hon så ensidigt afspeglade det mänskliga
känslo-lifvet, att hon icke hade rytmiska välljud för något
af den oändliga smärta, som genomtränger skapelsen
i omväxling och blandning med en oändlig glädje?
Icke så litet af denna smärta lindras genom den
himmelska dottern poesien, och skalden, som i
dikten andas ut sitt svårmod, mildrar det därmed i
tusen bröst. Och ingenting är så obefogadt som
att se omanlighet i den sorgset stämda dikten. Det
gifves händelser både i folkens lif och i de
enskildes, så smärtsamma, och det gifves frågor ställda
på samtiden och eftervärlden, så tyngande och
ödesdigra, att endast narren, men icke mannen, kan
gladlynt se dem i ansiktet. Skalden vill och får icke
göra det, när sådana bändelser och sådana frågor
inspirera honom till diktning.
Sorgen är en viktig faktor i människokarakterens
utveckling. Den religiösa människan vet detta bäst
och känner väl, att det gifves en sorg efter Guds
sinne, som verkar bättring till salighet. Gifves det
andra och högre väsen, hvilkas utveckling kan
försiggå så som en jublande melodi utvecklar sig, i
hvilken hvarje glädjeton dör endast för att
melodien må lefva, så är det visst, att människonaturen,
sådan vi på jorden känna henne, icke duger för
en sådan lycka. För mången är det redan för
svårt att utan öfvermod bära den lilla lycka, som
här fallit på hans lott. Sorgen gör ödmjuk, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
