Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Föreläsningar öfver antropologi och moralfilosofi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
damål ett helt annat än det att främja människans
timliga lycka, hvilket ju instinkten lättare än
förnuftet kunde uppnå.
Kant drager nu häraf den slutsats, att det icke
kan vara den förnuftiga viljans bestämmelse att tjäna
endast som medel för timliga ändamål, för jordiskt
välbefinnande. Det är tvärt om så, att den förnuftiga
människan bedömer sig själf efter sin viljas
beskaffenhet, och att hon således måste betrakta sin vilja
icke som ett medel för någonting annat, utan som
ett själfändamål. Vidare inser den förnuftiga
varelsen, att hennes vilja kan vara god eller ond. Hon
förnimmer något inom sig, som hon kallar plikt, och
med god vilja menar hon då en pliktenlig vilja. Den
pliktenliga viljan yttrar sig naturligtvis i pliktenliga
gärningar. Men här kommer nu en annan
iakttagelse, att det finnes pliktenliga gärningar, som likväl
icke bärfiyta ur en pliktenlig vilja. Det gifves t. ex.
människor, som äro ärliga i handel och vandel,
endast därför att de frukta straff eller skam eller
förlust af kunder. Vinst är deras syftemål, men icke
ärlighet. Således kunna handlingar vara pliktenliga,
medan afsikten med samma handlingar är rent
själf-visk; och emedan afsikten alltid tillhör viljan, så är
viljan vid sådana tillfällen icke pliktenlig, icke sedlig,
icke god. Sinnelaget ligger då i en dold strid med
handlingen.
Häraf drager nu Kant den slutsats, att när det
gäller att bestämma hvad som är moraliskt, sedligt,
godt, det icke kommer an på handlingen, utan på
den driffjäder, den bevekelsegrund, som ligger under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
