Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Föreläsningar öfver antropologi och moralfilosofi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
obemärkt inflytande så väl genom de stora
föredömen, som hon gifvit historien i arf, som ock genom
de rationella och humana grundsatser, som hon
införde i den romerska lagstiftningen, hvars studium
och inverkan på de moderna staternas lagstiftning
och lagskipning än i denna stund fortfara.
Den stoiska filosofiens hufvuduppgift var att
genom dygd och insikt göra människan oberoende
af hennes eget yttre öde, oberoende af alla lyckans
växlingar och beroende endast och allenast af det
gudomliga väsende, som talar i hennes samvete.
Det ideal af en vis man, som stoicismen uppställde,
var i början öfvermänskligt strängt, men mildrades
efter hand, utan att fördenskull förlora något af sitt
sedliga allvar och sin typiska renhet. Det är med
stoicismen i denna senare gestalt, framför allt sådan
hon framträder hos de tre filosoferna Seneka, Epiktet
och romerske kejsaren Markus Aurelius, som vi här
skola sysselsätta oss.
Om stoicismens allmänna världsåskådning vill
jag endast yttra mig kort. Allmänt antages, att
denna världsåskådning var panteistisk, att hon med
andra ord betraktade Gud och universum som ett
och detsamma. Men säkert är, att Gud tillika
betraktades som ett personligt väsen, inneboende
och verksam i det fysiska kosmos på samma sätt
ungefär som själen är det i sina lemmar. Aposteln
Paulus’ yttrande, att vi lefva, röras och hafva
vår varelse i Gud, är tillika en stoisk lärosats
och låter så väl hos stoikerna som hos honom
förlika sig med tron på Gud som étt själfmedvetet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
