- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön (2. uppl.) /
14

(1866) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

ro skull? sade Petrus. — Se blott, huru noga man
lagt honom tvärtöfver vägen! Att rida öfver dethär
otyget, det vill jag icke, så sannt som lif och helsa
äro mig kära; men att kasta det i diket, det vågar
jag. Så, herre, nu är vägen fri.

— Hvad är detta för gyckel? sade Drake. —
Hvad menar du med det här?

—Är det icke nog att veta, det Ingrid bor
der-borta, herre? sade Petrus med en skakning på
huf-vudet och pekade åt ena sidan af vägen in i skogen,
der cn grå koja med lutande skorsten framskymtade
mellan granarne.

— Ingrid, den kloka qvinnan?

— Ja, hexan, nådige herre.

Drake följde med ögonen Petrus’ fingervisning
och ämnade just befalla gossen sitta upp, för att
fortsätta rid ten, då hans blick plötsligt fästes vid ett
annat föremål, som fängslade hela hans
uppmärksamhet.

Mellan granarne helt nära vägen syntes en gestalt,
orörlig lik en bildstol, med ena armbågen stödd mot
en häll och ögonen riktade på ryttarne.

Denna gestalt bar dragen af en ung flicka, ännu
sväfvande mellan barn och jungfru. Den ljusa
kläd-ning, som, snarlik en grekisk tunica, draperade sig
kring hennes späda former, blottade ofvantill en skuldra,
hvit som snö, och nedantill en naken fot och vrist,
värdiga att mejslas i Parisk marmor. De fina
anlets-dragen, den skära hyn, de blonda lockarne, som
yppigt svallade ned mot halsen gåfvo i förening med
gestaltens plastiska hållning och klädningens fria veck,
en så ovanlig, luftig, nästan öfvernaturlig prägel at
företeelsen, att Drake, på engång undrande öfver och
njutande af denna anblick, glömde den fråga, som
sväf-vade på hans läppar.

Den unga flickan förde liksom eftertänkande ett
finger till munnen, och hennes ögon lyste af en rädd glans,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrfribyt/0016.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free