- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön (2. uppl.) /
20

(1866) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Ni minnes icke rätt. Er uppstudsige son blef
exemp-lariskt hudflängd på grund af de serskilta privilegier,
som tillerkänna säteriherren brottmålsjurisdiktionen på
sitt gods.

— Jag minnes allt blott for väl. .. jag har i
många år rufvat öfver detta minne... Han hade flytt,
men man grep i stället för honom hans mor och
inspärrade henne i det fugtiga hvalfvet. Då återvände
han frivilligt, för att hvälfva hämden från mitt hufvud
på sitt eget. Jag stod bredvid, då man blottade hans
rygg och band honom vid bänken, då prygelkäppen,
svängd af ett bland edra starkaste legohjon, sargade
hans kött, och ni, beherrskad af svartsjukans och
hämdens andar, ropade: hårdare, hårdare I Jag såg
hans blod rinna, jag hörde och räknade hans qväfda
suckar. .. men ni ropade ständigt: hårdare, hårdare!
Er hämd blef lysande, herre. Ni blott sargade hans
rygg, men ni krossade hans hjerta. Han var en
bruten blomma, då han uppsteg från nesans och
qva-lets läger. Hans blick var skygg som en brottslings
och vågade ej möta sin mors; hans stolta panna var
sänkt, hans skulder svigtade under bördan af skam
och blygsel. Han vägrade att emottaga den tröst,
som jag, sjelf förkrossad, sökte räcka honom, och
lemnade mig med oro i sin själ följande morgon, för
att aldrig mer återvända. .. Säg nu, herre, att ni ej
beröfvat mig min son!

Dessa ord uttalades med en röst och
beledsagades af åtbörder, hvars öfverväldigande kraft endast
kunde flyta ur en af sina känslor genomglödgad själ.

— Nu, herre, tilläde hon efter en stunds tystnad
med lugnare ton, — har ni gjort den bekantskap, ni
önskade. Bäst hade måhända varit, att ödet icke
fört er under mitt tak.

— Ni är en besynnerlig qvinna, sade Drake, —
och det märkes tvdligt, att ni har svårt att taga ert
förnuft tillfånga. Hvad er son beträffar, hade han väl
förtjent sitt öde, och ni, som i honom inplantade be-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:01:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrfribyt/0022.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free