- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön (2. uppl.) /
40

(1866) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Marias kinder hade plötsligt bleknat. Hon
tycktes tveka, hvem hon borde lyckliggöra med den
mycket omtalade rosenknoppen, och lät den härunder,
likasom af en händelse, falla till golfvet, hvarefter hon
lemnade kretsen.

Kavaljererna bugade sig alla, for att upptaga
den. I samma ögonblick brusade åter musikens toner
genom salen. Värden på Sjövik räckte Maria
handen och förde henne till dansen. De unga herrarne
ilade, hvar och en till sin utkorade, för att göra
detsamma.

Den man, med hvilken Adolf Skytte nyss
samtalat, var i en viss mening aftonens hjelte, likasom
Maria Skytte var dess hjeltinna. Det var första
gången han visade sig inom denna sällskapskrets, ehuru
många af de närvarande haft tillfälle att se honom
i hufvudstadens förnämsta salonger. Hans högväxta
gestalt, som i hvarje rörelse uppenbarade den
fulländade manlighetens majestät, visade sig till sin fulla
fördel i den svarta drägt, han bar, med hvars
ovanliga enkelhet var förenad en lika ovanlig rikedom,
ty den osmyckade lifrocken sammanhölls af diamanter
utaf renaste vatten, och svärdfästet var inlagdt med
ädelstenar. Den bronsfärgade^ hyn, som vittnade, att
mannen länge lefvat under öppen himmel och fri
inverkan af elementerna, syntes vid den konstlade
belysningen föga ljusare, än de bruna mustascherna och
håret, hvilket sednare redan glesnat något och lemnat
en bar, knappt märkbar fläck på hans hjessa. Hans
skarpt markerade ansigte antog någongång, men blott
för ett ögonblick, en slappare prägel, som tydde på
lefnadströtthet; blicken deremot röjde alltid en i sig
sjelf hvilande, lugn och kraftig ande. Det
märkligaste intrycket gjorde dock hans panna, om hvilken
Shakspeare kunde sagt:

»Ett titelblad är denne mannens panna:

Det bådar innehåll af tragisk art.’5

Denne man var Vanloo, numera egare af riksrå-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:01:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrfribyt/0042.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free