- Project Runeberg -  Fribytaren på Östersjön (2. uppl.) /
57

(1866) [MARC] Author: Viktor Rydberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

sin spänstighet, och då han ville upplyfta Maria i sina
armar, kände han sina krafter otillräckliga dertill.

Först nu började misströstan i hans bröst segra
öfver hoppet. Att lemna Maria och ensam bana sig
väg genom drifvorna, i hopp att finna feidsättning åt
den öfvergifna, dertill kunde han ej besluta sig; det
föreföll honom som en feg förevändning att öfvergifva
en svagare like åt en säker undergång Han lutade
sig öfver flickan, slösade böner och uppmaningar och
föreställde henne ännu möjligheten af räddning, för
att derigenom sporra henne till en sista ansträngning.
Men med Maria hade en förändring föregått. En
ljuf dvala . . . hos de förfrysande dödens förrädiska
förebud . . . tyngde på hennes ögonlock och smög
genom hennes ådror. All fruktan hade försvunnit. . ..
döden kom som en halft medvetslös njutning, såsom
sömnen nalkas ett trött barn Men Adolfs röst
väckte hennes sinnen ur den slummer, åt hvilken de voro
på väg att öfverlemna sig. Denna röst var henne så
kär, att den trängde till hennes hjerta och åter
lif-vade dess matta slag. Hon öppnade ögonen,
lyssnade till hans ord med ett leende, som mörkret
hindrade Adolf att varsna, och sade med matt stämma:

— Jag kan icke, Adolf. Jag hvilar här så
godt ... låt mig vara! Jag känner, att jag vill
sofva.

— Denna sömn är dödens förebud. Du måste
afskaka den! Tänk på din far, Maria, tänk på alla,
som du älskar! För deras skull . . .

— På dem, jag älskar! inföll Maria med
plötsligt lifvad röst. — Adolf, om den dvala, jag nyss
kände, är dödens, så vill jag, vid lifvets gräns, innan
jag inträder i evigheten, yppa för dig mitt hjertas
hemlighet. Jag älskar ingen . . . ingen mer än dig.
Döden har för mig intet förskräckande, då du följer
mig i den. Säg mig blott, att din likgiltighet varit
hycklad, att du älskar mig/ och låt mig slumra in
rid din sida!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Jul 4 09:24:34 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/vrfribyt/0059.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free